Henry William Katz

Katz och Bokförlaget perenn
Som förläggare är jag ständigt på jakt efter böcker som skulle kunna vara lämpliga att översätta och ge ut. Ofta letar jag på nätet och i somras råkade jag stöta på två författare som verkade intressanta. Båda föddes i Österrike-Ungerns östligaste del, i Galizien (i nuvarande västra Ukraina), och dog i USA. Författarna i fråga är Soma Morgenstern (f. 1890) och Henry William Katz (f. 1906). I vanlig ordning beställde jag några böcker. Morgenstern har jag ännu inte läst men väl Katz. Jag blev djupt gripen och imponerad – både av författarens liv och av hans enastående förmåga att på ett livfullt sätt berätta om det. Jag blev också lycklig, för nu hade det inträffat som jag så innerligt önskat – att hitta en bok som jag tyckte mycket om och gärna ville översätta. Katz skrev endast två romaner, de starkt självbiografiska Die Fischmanns [Familjen Fischmann] och Schloßgasse 21. In einer kleinen deutschen Stadt [Slottsgatan 21. I en liten tysk stad]. Båda är fulla av liv, detaljskärpa, språklig exakthet, en utmärkt iakttagelse- och inlevelseförmåga. Katz skriver med förunderlig lätthet, och inte sällan ger han prov på såväl en humoristisk som poetisk ådra. Läsaren får ingående bekanta sig med några av hyresgästerna på Schloßgasse 21, däribland naturligtvis familjen Fischmann. Med hjälp av detta persongalleri åstadkommer Katz en rundmålning av mellankrigstidens Tyskland.

Flera gånger har det hänt att jag börjat läsa böcker som fått mycket fina recensioner men som jag inte orkat läsa ut eftersom de har varit så tråkiga, livlösa. Så är fallet med Zsuzsa Bánks Simmaren och Petra Hůlovás Pamět mojí babičce (’Till minnet av min mormor’; en tjeckisk roman som utspelar sig i Mongoliet och rönte stor uppmärksamhet i Tjeckien när den kom ut 2002). Antagligen är jag lite gammaldags, traditionell i min smak. Kanske är det anledningen till att nyss nämnda böcker inte funnit vägen till mitt hjärta. Katz har likheter med 1800-talets stora realistiska berättare – det stora persongalleriet, detaljrikedomen, samhällsengagemanget, generositeten, kvickheten, esprin (Katz var liksom Dickens verksam inom journalistiken!). Det är inte en slump att Katz valt några rader ur Victor Hugos Samhällets olycksbarn som motto för Die Fischmanns: ”Tant qu’il y aura sur la terre ignorance et misère, des livres de la nature de celui-ci pourront ne pas être inutiles” (”Så länge det finns okunskap och misär i världen kan böcker som denna inte vara onödiga”; min övers.) Katz var en samhällstillvänd författare och tillika socialdemokrat; år 1932 tog han plats i redaktionen för det liberala veckomagasinet Die Welt am Montag i Berlin.

Tänk vilken familjehistoria som ryms mellan pärmarna i Katz’ båda romaner! Så mycket kamp. Böckerna är skrivna i exil i Frankrike på trettiotalet. Die Fischmanns behandlar tiden för första världskriget och åren närmast dessförinnan. Schloßgasse 21 slutar med att Jakob, Katz’ alter ego, flyr från Tyskland 1933. Die Fischmanns kom första gången ut på exilförlaget Allert de Lange i Amsterdam 1938 och Schloßgasse 21 i engelsk översättning i New York 1940. När tyskarna besegrat Frankrike måste Katz fly igen, denna gång till USA via Lissabon (som så många andra!). Katz reste med samma flyktingskepp som Morgenstern och de ankom till New York i april 1941. Han levde sedan i Amerika fram till sin död 1992. Den nutida läsaren sitter med facit i hand och känner till det som författaren inte kunde veta när han skrev sina böcker: att han själv, liksom sin far (Jossel i romanerna), skulle komma att bege sig till Amerika. Så här skriver han i Die Fischmanns: ”Den människa som förföljs, som hetsas, som måste rädda sig, kan rädda sig, får rädda sig. Amerika var en stor magnet för alla som sökte, för alla olyckliga, för alla arbetsamma kringvandrande som ville framåt. Där fanns den moderna industrialismen. Där fanns tusentals fabriker, tusentals verkstäder, där man börjar från början, som den ringaste arbetare (ingen frågar: jude eller kristen. Den som vill arbeta, kan arbeta, får arbeta, ska arbeta, kommer att arbeta…). Och därefter börjar man klättra uppåt […]” (Die Fischmanns, Quadriga Verlag, Berlin 1994; s. 110)
Sin amerikanska yrkeskarriär inledde Katz som fabriksarbetare, och avslutade den som företagschef. Namnfrågan är en annan sak som skildrats i en av romanerna och sedan återkommer, i en annan variant, i Amerika. När Jakob tillsammans med sin mor och bror kommit till Tyskland får modern rådet att ge sonen Hersch ett annat namn – det klingar alltför judiskt. Det får bli Hermann. I Amerika skulle Katz komma att ändra sina förnamn från Herz Wolff till Henry William. Ja, det är mycket som upprepar sig. Jakobs och Hermanns mor Lea har sina rötter i Kisjinjov (numera Moldaviens huvudstad). Under den stora pogromen där förlorade hon nära anhöriga. När Katz skrev sina böcker på trettiotalet visste han naturligtvis att fadern och brodern (modern dog redan under första världskriget) levde farligt i Tyskland på grund av att de var judar, men att fadern och andra medlemmar av familjen verkligen skulle komma att falla offer för nazisterna kunde han inte veta.

Det finns så många gripande saker i de båda romanerna som jag skulle kunna ta upp. Jag ska bara nämna en. Skildringen av förhållandet mellan far och son i Tyskland. Man förstår båda så innerligt väl. Efter alla fruktansvärda upplevelser, omvälvningar, förluster och besvikelser blir religionen och traditionen den fasta punkten i tillvaron för fadern och han är mycket angelägen om att den också ska vara det för sönerna. Men Jakob vill skapa sig sitt eget liv. Han skäms över sin far när de är ute och går på stan – han är alltför högljudd. Ännu en skillnad mellan ostgaliziska judar och tyskar.

Henry William Katz – hur kan man sammanfatta hans liv? Född i Rudky i närheten av staden Lemberg (numera Lviv i västra Ukraina); talar jiddisch i sin barndom; i samband med första världskriget flyr han – sju år gammal – västerut med bland andra sin mor och bror (fadern var i Amerika för att lägga grunden till en ny tillvaro för familjen); efter att ha kuskat runt i Österrike får familjen till slut slå sig ner i Tyskland; modern insjuknar och dör; barnen blir omhändertagna av ett judiskt par; fadern återvänder från kriget och förenar sig med sönerna; 1932 blir H W medlem av redaktionen för ett framstående veckomagasin; 1933 lämnar han sin bror och far i Tyskland och flyr till Frankrike; i Lyon försörjer han sig med hjälp av olika okvalificerade arbeten, på kvällarna skriver han Die Fischmanns och den belönas med Heinrich Heine-priset 1937* varefter han fortsätter med Schloßgasse 21; han gör gemensam sak med fransmännen och bekämpar tyskarna i kriget som föregår Frankrikes nederlag 1940; han flyr med sin fru och lilla dotter till Amerika via Lissabon; i Amerika är han till en början fabriksarbetare men i slutet av sin yrkeskarriär har han avancerat till företagschef; han dör i Florida 1992; han har skrivit två oerhört läsvärda och lärorika romaner; så många kultur- och språkbyten: jiddisch, tyska, franska, engelska…

När kommer då någon av böckerna, eller båda, ut i svensk översättning? Jag tycker oerhört mycket om dem, men vågar inte mig på att översätta och ge ut dem. För tänk om de inte skulle få någon uppmärksamhet i massmedia? Förlagets senaste bok, Drömmarnas kafé (också den en översättning från tyska), fick inte det gensvar som jag hoppats på. Och att en bok recenseras är ingen garanti för att den ska sälja. Romaner skrivna på trettiotalet och översatta från tyskan – publiken är antagligen för liten. (Ändå är tyskan ett av Europas stora kulturspråk och vi har det inpå knuten!) Och sedan må det vara fråga om ypperliga historielektioner i romanform, lättlästa, utmärkt skrivna böcker… Det kan vara så oerhört trögt att sälja böcker, alla ansträngningar (till exempel annonsering) till trots. Därför kommer jag tyvärr inte att ge ut W H Katz.

Per Nilson
2006.08.29

*Priset delades ut av Der Schutzverband Deutscher Schriftsteller i Paris. (En stödorganisation för tyska författare i exil.)

Fotnot
Läs mer om Katz:
I Svenska Dagbladet publicerades 16/3 2004 en artikel om Katz, ”På flykt undan flykten”, av Daniel Hjorth