(För att se foton från resan, se artikeln "Fotogalleri - på besök hos den tjeckiska minoriteten i Serbien")

Efter hemkomsten skrev jag först en utförlig rapport och därefter en avsevärt kortare text som är utformad som ett reportage. Nedan publiceras först reportaget och därefter rapporten.
___________________
___________________
R E P O R T A G E
___________________

Tjeckisk resa i Serbien

Den nordserbiska provinsen Vojvodina är en av Europas mest mångetniska regioner. I dess östra del, Banatet, lever människor som ännu inte glömt sitt tjeckiska ursprung och förfädernas språk.

Taxichauffören med det tjeckiska namnet Ivan Kuželka har just släppt av mig vid Mariastatyn med den tjeckiska texten: ”Heliga Guds moder, bed för oss”. Den röda bilen försvinner bort i den kalla, mjölkvita dimman och det blir alldeles tyst. Då bryter solen igenom en aning. Det är nyårsafton 2010.

Hundra meter bort börjar byn. En skylt förkunnar att jag befinner mig på Václav Havels gata – kanske den enda i världen som är uppkallad efter den tidigare tjeckiske presidenten. Namnbytet, som skedde år 2005, var kontroversiellt: somliga var besvikna på Havel för att han stödde NATO:s bombningar av Serbien under Kosovokriget.

Jag befinner mig i den tjeckiska byn Češko Selo – elva mil öster om Belgrad, nära Rumänien. Mitt intresse för det tjeckiska språket har fört mig hit. Den tjeckiska minoriteten i Serbien uppgår till drygt 2 000 personer. Ungefär lika många finns i Rumänien. Tjeckerna i Serbien är koncentrerade till staden Bela Crkva och byarna Kruščica och Češko Selo (den enda med nästan helt tjeckisk befolkning). Även i Gáj och Veliké Srediště, som ligger längre bort, bor det tjecker.

I kökets varma famn
Byns hus är målade i mjuka färger. Gatorna ligger öde, men plötsligt får jag syn på en man. Jag berättar för honom att jag gärna vill träffa någon av byns tjecker. Han tar mig till ett hus i närheten. Vi stiger in i köket där det råder febril verksamhet. Jag möts av Jozef Bůžek och hans familj: den serbiska hustrun Sonja, dottern Andělka, modern Růžena och farmodern. Vi samtalar på tjeckiska. Růžena berättar att man alltid talar tjeckiska i familjen. Byn har ett fyrtiotal invånare, de flesta är jordbrukare.

Endast tre av byns invånare är i skolåldern. När Andělka föddes för några år sedan gladde man sig i byn. Begripligt med tanke på att det tjeckiska - språket och identiteten - tunnas ut alltmer. I Češko Selo förefaller dock tjeckiskan ännu vara ganska levande. Makarna Lexa (Bůžeks grannar), till exempel, är noga med att alltid tala tjeckiska med sitt barnbarn.

Hur det började
År 1716 erövrade österrikarna Banatet från turkarna. För att skydda det mot turkiska anfall inleddes en kolonisering. Folk från andra delar av det österrikiska kejsardömet lockades hit. De skulle odla jorden men också tjäna som soldater längs den upprättade militärgränsen. De första tjeckerna kom i slutet av 1700-talet men flertalet under första halvan av 1800-talet, och då främst till den del av Banatet som numera ligger i Rumänien. På grund av de svåra förhållandena där flyttade många västerut, till den nuvarande serbiska delen av Banatet. De slog sig ner i och kring Bela Crkva. År 1837 grundade de byn Ablian (numera Češko Selo).

Tjeckiska huset
Den lokala tjeckiska föreningen samt centralorganisationen för samtliga lokalföreningar i Serbien är inrymda i Tjeckiska huset i Bela Crkva. Väggarna i ett av rummen är fulla av bilder med tjeckiska motiv. Ett foto visar den tjeckiska manskören. Huset rymmer ett bibliotek med många tjeckiska titlar, men det är få som lånar. Ungdomarna har ett eget rum. Här finns även en stor festsal. Jag inbjöds till nyårsfesten, ett knytkalas med över hundra gäster av vilka långt ifrån alla var tjecker. En orkester spelade sprittande balkansk musik och man dansade i ring. Inte en enda tjeckisk ton, inget tal på tjeckiska, men det var ändå en oförglömlig kväll och natt.

Ingen tjeckisk skola
Jag träffar ordföranden för Tjeckiska nationella rådet i Bela Crkva. Varje minoritet i Serbien har ett råd, utsett genom val, som fördelar pengarna man får från den serbiska staten. Rådet ansvarar för kultur, språk, information och utbildning. Målet är att starta en tjeckisk grundskola. Sådana fanns fram till 1960- och 70-talen men lades ner på grund av elevbrist. De tjeckiska föreningarna i Serbien har ett nära samarbete med Tjeckiens regering. Rådet har nära kontakt med den tjeckiska ambassaden i Belgrad. I Bela Crkva med omnejd arbetar en tjeckisklärare från Tjeckien. I Kruščica pratade jag med två tjeckiska tonårspojkar som har två timmar tjeckiska i veckan.

Ordföranden är mycket nöjd med det ekonomiska stöd som tjeckerna i Serbien får från den tjeckiska regeringen. Han är även nöjd med stödet från Serbiens regering.

Språket och framtiden
Tjeckerna är väl integrerade i samhället. Många unga lämnar hembygden och flyttar till större städer. Blandäktenskap är vanliga. Det är sunt. Att hålla sig på sin kant för att värna det tjeckiska är ingen väg framåt. I många tjeckiska hem talas serbiska, inte tjeckiska. I Bela Crkva mötte jag tre äldre tjecker. Jag berömde dem för deras spontana och levande tjeckiska och de svarade: ”Vi har gått i tjeckisk skola!” De generationer som gjort det har säkert kunnat förmedla en del språkkunskaper till sina barn och barnbarn. Men vilka kunskaper kan dagens unga föra vidare? Språket får alltför lite näring för att det ska överleva på sikt. Barbara Hana i Kruščica läser en hel del litteratur på tjeckiska, men hon är nog rätt ensam om det. Men intresset för det egna ursprunget finns: ganska många har besökt Tjeckien, gruppresor ordnas, till exempel till den internationella träffen för utlandstjecker som hålls i Prag. Att väcka och vårda detta intresse är de tjeckiska föreningarnas stora uppgift.

”…och alltid minnas”
Den unge taxichauffören Ivan Kuželka, vars far är tjeck, talar inte tjeckiska men säger sig förstå en del. Vi besöker den katolska kyrkogården i Kruščica. Ivan använder ett gammalt tjeckiskt ord för kyrkogård: krchov (efter tyskans Kirchhof). Texterna på gravstenarna är ofta felstavade. Det är sympatiskt och gripande. Fjärran från förfädernas hemland har dessa människor hållit fast vid språket så gott de kunnat. Texten på en tjeckisk gravsten, rest år 2000, lyder:

För alla år med er
Vad kan vi ge i dag
Buketter med vackra blommor
Och alltid minnas
___________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________
R A P P O R T från en resa till den tjeckiska minoriteten i Serbien 2010.12.29-2011.01.08
___________________________________________________________________________

Få skulle nog beskriva tjeckerna som ”de okända européerna”. Och ändå kan det vara en helt korrekt beskrivning. Men då måste vi lämna Tjeckien och turiststråken i Prag långt bakom oss. I det historiska landskapet Banatet i nordöstra Serbien och sydvästra Rumänien – på ömse sidor om Donau – väntar oss en tjeckisk värld. I Rumänien finns sex tjeckiska byar; i Serbien är tjeckerna koncentrerade till staden Bela Crkva samt fyra mer eller mindre närbelägna byar. I båda länderna bor det ungefär lika många tjecker, drygt 2 000. Kring årsskiftet 2010/11 företog jag en tio dagar lång studieresa till Bela Crkva med omnejd. Det blev intensiva dagar fulla av värmande – emellanåt lätt svindlande – möten med människor, språk, musik och historia. Jag fann ett centraleuropeiskt mikrokosmos på gränsen till Balkan, där århundradena under ottomanskt styre satt sina spår. Jag fick tillfälle att använda min tjeckiska, och även den lilla rumänska jag kan.

På resans andra dag tog jag bussen från Belgrad (som betyder "Vita staden") till Bela Crkva ("Vita kyrkan"), en trivsam stad med drygt tio tusen invånare. Härifrån är det ungefär lika långt till Belgrad och Timişoara, drygt 100 kilometer. Landskapet var insvept i tät dimma. På vägen till Vila Jezero (”Sjövillan”), där jag tänkte höra mig för om logi, mötte jag en romsk man och vi slog följe. Han hette Sayin och talade nästan enbart serbiska. Vila Jezero var fullbelagt, så Sayin tog med mig till ett annat pensionat, Laguna, och där bodde jag åtta nätter. Runt Bela Crkva finns flera sjöar och på sommaren är staden en populär semesterort. ”Du måste komma hit på sommaren!” fick jag höra flera gånger.

Arvet efter Österrike-Ungern
Bela Crkva grundades av tyskar 1717 efter det att Österrike erövrat Banatet från turkarna. Staden fick namnet Weisskirchen och det är också vad staden heter på de övriga språken: Bela Crkva (serbiska), Fehértemplom (ungerska) och Biserica albă (rumänska). På den vidsträckta katolska kyrkogården finns gravar med serbo-kroatiska, tjeckiska, tyska, rumänska och ungerska inskriptioner. Den tjeckiska invandringen till Banatet inleddes redan i slutet av 1700-talet, men ägde huvudsakligen rum i början av 1800-talet. Den österrikiska monarkin ville befästa sin ställning i området och avvärja framtida osmanska hot. Man såg till att människor från andra delar av det habsburgska riket flyttade hit. I området löpte en militärgräns. De nyinflyttade skulle dels odla jorden men också tjäna som soldater.

Tjeckerna i den nuvarande serbiska delen av Banatet är inte sällan ättlingar till tjecker som flyttade hit från den nuvarande rumänska delen, där livet många gånger var mycket svårt. Landskapet där är bergigt och kolonisatörerna fick slita hårt med att fälla skog och odla upp jorden. Därför flyttade en del västerut. Flest tjecker flyttade till byn Kruščica, där 100 av 400 hushåll i dag är tjeckiska. En tredjedel av byns 1 000 invånare räknar sig som tjecker. År 1837 grundades byn Ablian av tjecker som flyttade från byn Schöntal i den nuvarande rumänska delen av Banatet. År 1946 döptes byn om till Češko Selo (”Tjeckiska byn”). Av serberna kallas byn Fablian. Övriga byar i den serbiska delen av Banatet med tjeckisk befolkning är Gáj och Veliké Srediště. Endast Češko Selo är en så gott som helt tjeckisk by (undantagen utgörs av några ingifta serber).

Österrike-Ungern förlorade Banatet efter första världskriget. Den västra delen tillföll det nybildade Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike medan den östra tillföll Rumänien (en liten, nordlig del tillföll Ungern). Fram till andra världskrigets slut utgjorde tyskarna en betydande folkgrupp i Bela Crkva. Efter 1945 fördrevs de från Jugoslavien.

Ett första möte med tjeckerna
Redan första kvällen uppsökte jag ”Tjeckiska huset” i Bela Crkva. Över dörren står det: Matice česká och Česká beseda. Matice česká är en paraplyorganisation för samtliga lokala tjeckiska föreningar i Banatet (Česká beseda). Česká besedas byggnad i Bela Crkva har 88 år på nacken. Jag öppnade dörren och hörde röster komma från ett rum. Jag knackade på och möttes av ett antal män som satt och pratade. Jag frågade om de var tjecker, och det var de. På väggarna hängde flera tavlor, bilder och kalendrar med tjeckiska motiv. Här fanns en bild av den tjeckiska manskören i Bela Crkva samt en bild på den framstående tjeckiska författarinnan Eva Kantůrková. Hon intresserar sig för tjeckerna i Banatet och har besökt sina sydliga landsmän ett antal gånger. Även den tjeckiska skådespelerskan Helena Růžičková har varit här. (Hon har en liten roll i den kanske bästa tjeckiska barn- och ungdomsfilmen någonsin, Saxana, från 1972.) På bordet låg nummer av tidskriften Jednota (”Enhet”), som trycks i Kroatien (staden Daruvar utgör ett centrum för den tjeckiska minoriteten där). Jag pratade lite grand med Vaclav Mizera. Han nämnde att Tjeckiska huset rymmer ett bibliotek med en stor mängd tjeckiska böcker, men tyvärr lär det inte vara så många som lånar dem. Jag inbjöds till nyårsfirandet i Tjeckiska huset kvällen därpå. För första gången talade jag tjeckiska med en tjeck från den serbiska delen av Banatet. Det var inte alldeles lätt; deras tjeckiska skiljer sig en del från den som talas i Tjeckien. Förutom Matice česká finns också en annan, mindre organisation för tjeckerna, nämligen ”Förbundet för kultur och bildning för tjeckerna i södra Banatet” (Kulturně vzdělávací sdružení Češi Jižního Banátu).

Besök i Češko Selo
Nästa dag – årets sista – begav jag mig till den tjeckiska byn Češko Selo, belägen några kilometer från Bela Crkva. Taxichauffören berättade att han hade en tjeckisk far och en serbisk mor. Han talade dock nästan ingen tjeckiska, men sade att han förstår språket. Senare under min vistelse kom jag att åka med honom ett antal gånger. Han berättade att han hette Ivan Kuželka och att han bodde i Kruščica. En annan taxichaufför jag åkte med var Darko Veseli som också han bodde i Kruščica. Båda hans föräldrar har tjeckiska rötter. Jag fick intrycket att han hade ett mer levande förhållande till tjeckiskan.

Jag blev avsläppt vid en Mariafigur och en text på tjeckiska: ”Heliga Guds moder, bed för oss”. Snart befann jag mig på Václav Havels gata, kanske den enda i världen som bär hans namn. När gatan skulle döpas rådde det oenighet om namnet. Vissa av byns invånare var besvikna på Havel eftersom han stödde NATO:s bombningar av Belgrad i samband med Kosovokriget. Ytterligare två gator i byn bär tjeckiska namn: Hus-gatan (efter Jan Hus) samt T.G. Masaryk-gatan.

Češko Selo har kallats för "tjeckiskhetens skansen". Här bor knappt 40 personer. Man är jordbrukare och odlar vete, majs, solrosor och frukt. Två gånger i veckan beger man sig till marknaden i Bela Crkva för att sälja sina grödor.

Byn låg öde. Det var mycket kallt och dimmigt. Jag gick förbi kyrkan och på ett hus läste jag på en skylt: ”Kommunkontoret är ett projekt som finansierats av Hradec Králové-regionen i samarbete med kommunen Čermná nad Orlicí”. Detta är bara ett exempel på samarbete mellan Hradec Králové-regionen i Tjeckien och tjeckerna i det serbiska Banatet.

Jag mötte en man och tilltalade honom på tjeckiska. Han kunde dock inte språket, men tog mig till ett vackert hus. Här, liksom i Bela Crkva, är husen sammanbyggda och ligger med långsidan mot gatan. Ofta är de målade i mjuka färger och har vackra portar. En husrad kan vara mycket lång. Jag steg in i huset tillsammans med mannen och välkomnades av en vänlig kvinna, Růžena Bůžková. Jag presenterade mig. I kökets varma famn fick jag träffa Jozef och hans familj: den serbiska hustrun Sonja, dottern Andělka, modern Růžena och farmodern, som dock inte ville låta sig fotograferas (”Jag är så gammal!”). Det rådde en febril verksamhet: det bakades och kokades. Bland annat gjorde man stora vita ostar. Familjen var lantbrukare.

Růžena berättade att man alltid talar tjeckiska i familjen. Jag bjöds på varm rakija (šumadija-te, dvs uppvärmt fruktbrännvin; slivovice på tjeckiska) och korvsmörgås. Jag bekantade mig också med en av Jozefs två döttrar, Andělka. Jozefs och Sonjas bröllop för några år sedan, och därefter Andělkas födelse, var en stor och ganska unik tilldragelse: bildandet av en ny familj i byn.

Růžena berättade att hon besökt Hradec Králové-trakten i Tjeckien tillsammans med en grupp från Banatet. Det dröjde inte länge förrän namnet Roman Grossman nämndes. Jag kände till honom från artiklar som jag läst på internet före resan. Förutom att arbeta som tjeckisklärare försökte han stärka de tjeckiska byinvånarna på olika sätt. Han vände sig till myndigheterna för att få pengar och försökte även få sponsorbidrag. Han hjälpte byinvånarna att få pengar till gräsklippare, renovering av den före detta skolbyggnaden samt fotbollsplanen. Han tog också initiativ till bildandet av en fotbollsklubb, FK Ablian. När han flyttade från Banatet var det dock färdigspelat; det var svårt att hitta tillräckligt med spelare. Grossman var också drivande när det gällde att inrätta ett museum i den före detta skolbyggnaden. Tack vare honom lyckades byns bästa elev, Kristina Tesař (Ladislavs och Svetlanas dotter; se nedan), få ett stipendium för gymnasiestudier i Tjeckien. Vidare startade Grossman en "naturskola", där även barn från de omkringliggande byarna var med, samt ordnade en utflykt till Tjeckien i samband med en teaterfestival där.

Jag kände mig mycket välkommen hos familjen Bůžek. På väggen utanför köket hängde en vacker tavla med motiv från tjeckiskt byliv och på den motsatta väggen fanns en vacker utsmyckning. Allting andades ordning och reda, vänlighet och trivsel. Jag uppmanades att besöka Karel Lexa som bodde i närheten.

Karel Lexa var en trevlig man, skämtsam och lättsam. Han var född på 1940-talet men såg äldre ut. Han hade arbetat som byggnadsarbetare. Eftersom traktens katolske präst har fler kyrkor på sin lott än den i Češko Selo, får byn klara sig utan präst vissa söndagar. Då rycker Karel in och utför uppgifter som annars normalt åligger en präst. Karel berättade att han inte kände till de tjeckiska orden för allting, till exempel för strömbrytaren på väggen. I en bok som finns publicerad på internet och handlar om tjeckiska minoriteter i östra Europa (Krajané: po stopách Čechů ve východní Evropě) har Karel och hans hustru berättat att de är mycket noga med att endast tala tjeckiska med sitt barnbarn. Češko Selo är den by i det serbiska Banatet där tjeckiskans ställning är starkast.

Efter det att Karel och jag samtalat en stund kom hans hustru och jag bjöds på kaffe. På innergården hade de en liten paviljong med inglasade bilder från Tjeckien. Herr och fru Lexa var mycket naturliga och verkade ta mitt besök med ro.

Därefter promenerade jag igen. Jag gick förbi ett vackert hus som tidigare var skola men nu inhyser ett museum. Skola fanns här fram till början av 70-talet. Jag träffade åter Jozef. Han var tillsammans med byns borgmästare, Ladislav Tesař. ”Här kommer vår Christkindl!” ropade Jozef när han fick se mig. (Enligt tjeckisk tradition är det jesusbarnet som kommer med julklappar till barnen. Tjeckerna i Banatet använder ordet "Christkindl", i Tjeckien säger man "Ježíšek".) Något rör hade frusit sönder och jag följde med hem till Ladislav. Också hans hustru var serbiska. Hon hette Svetlana. Hon hade inga problem att tala tjeckiska men var ganska svår att förstå. Deras dotter befinner sig i Tjeckien där hon studerar engelska och spanska.

Jag återvände till familjen Bůžek. På vägen dit möttes jag av glada barn som antingen pratade glatt med mig eller bara tittade nyfiket. Jag fick syn på byns biodling – en specialitet hos tjeckerna i Banatet. Så tog jag farväl av familjen Bůžek. De ringde efter en taxi och jag återvände till Bela Crkva. I väntan på att nyårsfirandet i Tjeckiska huset skulle börja gick jag in på ett trevligt snabbmatsställe, där man kunde äta ćevap. Senare återvände jag dit ett par gånger och det visade sig att killen som arbetade där var tjeck. Han pratade dock inte så mycket tjeckiska. En annan gång fanns där en tjej som hette Tamara. Hon pratade ganska bra tjeckiska. Hon hade besökt Prag och Brno och tyckte mycket om Tjeckien.

Nyårsfirande i Tjeckiska huset
Denna kväll och natt blev alldeles oförglömlig. Den stora salen fylldes snabbt på. Här fanns tjecker men också många serber. Det var ett knytkalas. De enda tjeckiska inslag jag såg var en stor burk Gambrinus-öl som ett par killar hade med sig samt en flaska Becherovka. Borden var överfulla av mat. Kanske var där 100 människor. Det hölls inga tal på tjeckiska och inte en enda tjeckisk ton spelades. Ett band spelade serbisk folk- och populärmusik samt även rumänsk folkmusik (tror jag). Det var fantastisk musik – vild, glad och sprittande. Man dansade i ring (kolo på serbiska). En av männen vid mitt bord var rumän. En man berättade att han hade slovakiskt påbrå, en hade släktingar eller vänner i Sverige.

Söndagsgudstjänst
En söndag gick jag till den ortodoxa kyrkan och var med om en ortodox gudstjänst. På vägen därifrån gick jag förbi den katolska kyrkan. Den var stängd. Jag frågade en kvinna som stod utmed vägen om den var öppen ibland. ”Nej”, svarade hon. Hon förstod att jag kunde tjeckiska och berättade att hon var gift med en tjeck. Hon gjorde mig uppmärksam på hur välunderhållen framsidan av kyrkan var och hur resten förföll.

Serbiska vänner
Ett kafébesök resulterade i att jag blev bekant med Miroslav. Och tack vare honom också med Bojan. Miroslav hade studerat och arbetat i Köln. Modern hade arbetat på varuhus i Leverkusen. Han pratade bra tyska. I Bela Crkva finns en rysk-ortodox kyrka och Miroslav berättade om dess historia. Efter den ryska revolutionen hade adliga ryssar flytt hit. Deras barn gick i skolan här – det var det stora vackra vita huset bredvid kyrkan. Efter det kommunistiska maktövertagandet flyttade ryssarna till Amerika. En eftermiddag åkte Miroslav och jag till Stara Palanka för att titta på Donau och Rumänien samt äta fisksoppa.

Av receptionisten på mitt pensionat fick jag en CD-skiva med hans serbiska (jugoslaviska?) favoritmusik. Med honom talade jag en hel del om livet i Serbien. Han sade att den ekonomiska situationen är mycket svår. Jag påpekade att Bela Crkva har många butiker, restauranger och kaféer. Ja, svarade han, men de ger magra inkomster. Människor är tvungna att vända på varje slant. Bland butikerna i staden fanns en stor affär med varor - och krimskrams - från Kina. Där arbetade kineser.

Besök i Kruščica
Taxi till Kruščica några kilometer från Bela Crkva. Utanför affären mitt emot kyrkan stod några män med ölflaskor i händerna. En man med stora luckor mellan tänderna spottade när han nämnde ordet Haag (jag förstod att han inte gillade domstolen som undersöker brott begångna under nittiotalets jugoslaviska inbördeskrig). Apropå tänder: tandstatusen här är mycket dålig. I många munnar fattas både en och flera tänder. Ett tecken på kärva tider som varat ett tag. Efter en rundvandring i byn kom jag till skolan. Jag steg in i en trivsam, blåmålad korridor med fina utsmyckningar på väggarna. Vissa av dem hade barnen gjort. En serbisk vaktmästare tog mig till ett hus i anslutning till den katolska kyrkan, som ligger ett stenkast från den ortodoxa. Han knackade på dörren, klev in och ropade ett namn. Inget svar. Då gick vi över till kyrkan alldeles intill och där fanns Barbara Hana. Jag kände igen henne från en bild i en artikel som jag skrivit ut från internet.

Återigen befann jag mig i ett varmt kök. Snart kände jag att detta möte var något alldeles speciellt. En av Barbaras livsuppgifter var att sköta kyrkan. Hon talade mycket bra tjeckiska. Hon läste en hel del på språket, mest religiös litteratur men även den tjeckiske författaren Alois Jirásek. Säkert ett utmärkt sätt att hålla tjeckiskan levande på. Jag skulle tro att de flesta tjeckerna här inte läser speciellt mycket på tjeckiska, kanske inte alls? Den tjeckiska man talar (om man alls gör det) är nog den man lärt sig genom att lyssna på en äldre generation. Den unge taxichauffören Ivan Kuželka använde det gamla ordet krchov (efter tyskans Kirchhof) i stället för den moderna tjeckiskans hřbitov. Tjeckiskan kommer förmodligen att mer eller mindre dö ut i Banatet inom en inte särskilt avlägsen framtid. Det görs ansträngningar i form av undervisning i skolan, även äldre är välkomna, men antagligen är detta inte tillräckligt för att språket ska leva. Det behöver antagligen mycket mer näring än så. Även i familjer där båda föräldrarna är tjecker talar man ofta serbiska med varandra.

Barbara ringde efter sina tonåriga barnbarn, Andrej och Matej. De berättade att de har två timmars tjeckiskundervisning i veckan. Läraren är tjeckiska, men för tillfället på besök hemma i Tjeckien. Hon är den åttonde tjeckiskläraren i Bela Crkva med omnejd sedan år 2000. Av byns vuxna tjecker är det endast två som deltar i tjeckisklektionerna. Den yngre av de båda bröderna, Matej, pratade mycket bra engelska, en vaken och pigg kille. Andrej däremot gillade inte engelska utan pratade tjeckiska. Det var inte alldeles lätt att förstå honom, men han hade ganska bra flyt. Pojkarna berättade att de lär sig engelska redan i förskolan och ryska från femte klass. I Andrejs klass går sex tjecker och i Matejs tre. De jullovslediga pojkarna verkade ha mycket bra kontakt med sin farmor.

Genom radion hade Barbara fått kontakt med människor i Tjeckien och vänskapsband hade knutits. Under en kort tid hade hon arbetat som sömmerska i norra Tjeckien. Hon hade mobiltelefon och visade mig ett sms från en evangelisk präst, skrivet på tjeckiska. Barbara hade besökt Tjeckien fem gånger. Även barnbarnen hade varit i Tjeckien, på den internationella festivalen för utlandstjecker från hela världen som hålls i Prag. Barbara visade bilder från en gruppresa till Tjeckien med landsmän från trakten. Under resan besökte man också Wien och Schönbrunn. Hon visade en julhälsning från en tjeckisk senator, Tomáš Jirsa, som på olika sätt engagerar sig för tjeckerna i Banatet. Samma julhälsning såg jag också hemma hos Ladislav och Svetlana Tesař i Češko Selo.

Barbara är änka sedan femton år. Hennes månatliga pension uppgår till 10 300 dinarer (drygt 900 kronor). Barbaras svärfar fördes av tyskarna till Tyskland för tvångsarbete under andra världskriget. Där träffade han en polsk kvinna. Efter kriget bodde de en kort tid i Polen, och där föddes Barbaras man. År 1946 återvände de till Banatet.

Barbara har varit i Rumänien två gånger. Hon deltog då i vallfarten till Ciclava. Hon har dock aldrig besökt någon av de tjeckiska byarna i den rumänska delen av Banatet.

Andrejs och Matejs mor kommer från Czernowitz i södra Ukraina (nära gränsen till Rumänien).

Andrej berättade att hans far en gång hittade en fågel (en svart stork?) som hade en skadad vinge. Den var ringmärkt och kom från Riga. Myndigheterna kontaktades och fågeln hamnade till slut i Subotica där den fick vård.

Barbara hade en språklig anekdot. När hon var i Prag första gången besökte hon tillsammans med andra i gruppen en marknad. En kvinna från Tjeckien frågade försäljaren hur mycket purjolöken (porek) kostade. Barbara förstod inte ordet – tjeckerna i Banatet använder det serbiska ordet – så hon frågade. Kvinnan som frågat om priset anmärkte då ohövligt: ”Hur kan ni vara tjeckiska när ni inte förstår ordet porek?” Barbara svarade att hon minsann var riktig tjeckiska, men kom från Jugoslavien. Nej, nej, det finns inga tjecker i Jugoslavien, svarade kvinnan då. Det visste hon alldeles bestämt.

Jag tog farväl och gick till den katolska kyrkogården. Här ligger många, många tjecker begravda, bland andra släktingar till taxichaufförerna Ivan Kuželka och Darko Veseli. Det var intressant att gå och läsa på gravarna. De tjeckiska inskriptionerna var ibland felstavade. Jag fann det mycket sympatiskt och på något sätt gripande. Detta är människor som levt sitt liv så långt från hemlandet, men de har hållit fast vid sitt språk. Deras tjeckiska har i hög grad varit muntlig. De har förmodligen inte haft några tjeckiska ordböcker i bokhyllan. Batteriet i kameran var slut så jag bestämde mig för att återvända hit ännu en gång för att kunna ta foton. Den gången åkte jag med Ivan Kuželka.

När jag gick ut från kyrkogården kom en bil körande. Föraren rullade ner rutan och jag såg att det var samme man som jag tidigare frågat om vägen till kyrkogården. Han hade förstått att jag kunde tjeckiska och nu ville han bjuda hem mig till sig. Efter en stund kände jag igen honom – från en video på youtube som handlade om tjeckerna i Banatet (se: http://www.youtube.com/watch?v=-JsQn6-MjHg).

Jag slog mig ner i soffan hemma hos Jozef Irović och hans fru, vars ena förälder är tjeck. Deras två barn, Jovan och Barbara, satt framför datorn och lekte. Jovan är den serbiska motsvarigheten till tjeckiskans Jan. I familjen talar man serbiska med varandra. Jozef gjorde mig uppmärksam på stavningen av hans efternamn – den sista bokstaven är inte č (tjeckisk stavning) utan ć (serbisk stavning).

Jozef driver ett tryckeri. Han är sekreterare i Matice česká (på visitkortet är namnet dock skrivet på serbiska: Matica Češka). Han är 41 år gammal och har varit i Tjeckien tre gånger. Han har dock aldrig besökt någon av de tjeckiska byarna i Rumänien, på andra sidan Donau. På datorn visade han mig många bilder från festivalen för utlandstjecker som går av stapeln i Prag. Jag uppfattade det som så att det är den tjeckiska senaten som står bakom detta arrangemang.

Jozef berättade att det funnits en tjeckisk skola i Kruščica fram till mitten av 1960-talet. Han berättade också om Tjeckiska nationella rådet, en institution som såg dagens ljus 2010. Det är ett slags tjeckiskt parlament i Serbien. Varje minoritet i Serbien har sitt nationella råd. Rådet fördelar pengarna som minoriteten får från den serbiska staten. Jozef, som är vice ordförande i det tjeckiska nationella rådet, lyfte luren och talade med ordföranden. Jag var välkommen dit på en pratstund nästa dag.

Tjeckerna i Kroatien är den bäst organiserade gruppen bland utlandstjeckerna, enligt Jozef. Jag fick se en hemsida som är under uppbyggnad; den informerar om tjeckerna i Banatet. Adress: ceskabesedakruscica.webnode.cz.

Besök hos Tjeckiska nationella rådet
Rådet är inhyst i Bela Crkvas vackra, gula stadshus. Jag togs emot av rådets ordförande, Štefan Klepaček. Han inledde med att berätta att han har en släkting i Jönköping. Klepaček har sina rötter i den tjeckiska byn Svatá Helena i den rumänska delen av Banatet. Han har besökt Svatá Helena en gång, det var hans enda besök hos tjeckerna i Rumänien. Vi talade lite om skillnaderna mellan tjeckerna i den serbiska respektive den rumänska delen av Banatet. I Rumänien lever tjeckerna huvudsakligen i sex byar. Vissa av dem ligger ganska isolerade (till exempel Gernik som jag själv besökte 2005; den som vill läsa mer om tjeckerna i det rumänska Banatet hittar lästips i slutet av denna rapport). Min uppfattning är att tjeckiskan har en starkare ställning i Rumänien än i Serbien. I Gernik, till exempel, finns en tjeckisk grundskola, och nästan enbart tjecker lever i byn. Češko Selo är den enda byn i det serbiska Banatet med en nästan helt tjeckisk befolkning, men skolbarnen i denna by (de är kanske tre stycken) går i skola i Bela Crkva. Någon tjeckisk grundskola finns inte i Serbien.

Många rumänska tjecker flyttar till Tjeckien. Tjeckerna i Serbien utvandrar till Tjeckien i mycket mindre omfattning, kanske i stort sett knappt alls? Däremot finns det en tjeckisk migration inom Serbien. Unga människor flyttar till Belgrad eller Novi Sad. På så sätt tunnas den tjeckiska identiteten ut allt mer. Min uppfattning är att tjeckerna i Serbien är mer assimilerade i det serbiska samhället än vad fallet är i Rumänien.

Tjeckerna i det serbiska Banatet förefaller leva i bästa samförstånd med övriga invånare här. Alla talar serbiska och är inlemmade i det serbiska samhället, vare sig man är serb eller tillhör någon minoritet. Många tjecker gifter sig med någon som inte är tjeck. Denna utveckling är sund, tror jag. Förälskelsen i en annan människa är inte knuten till etnisk tillhörighet. Och blandäktenskap behöver inte utesluta att man vårdar det tjeckiska. Det arbetet är ett val man gör. Kanske glider många bort från det tjeckiska på grund av blandäktenskapen och att man är så integrerad i det serbiska samhället, men vill man vårda, bevara och stärka den tjeckiska identiteten finns alla möjligheter till det. Vad de tjeckiska institutionerna i Banatet kan göra är att väcka lust och intresse för den egna historien, språket, kulturen och identiteten. Det är den enda vägen framåt.

Klepaček berättade att det är svårare för tjeckerna i Serbien än de i Rumänien att få uppehållstillstånd i Tjeckien. Det beror på att Rumänien är medlem i EU.

Ett av målen för Tjeckiska nationella rådet är att öppna en tjeckisk grundskola i Banatet. Klepaček räknade med att det finns totalt 60 tjeckiska elever i Češko Selo, Kruščica och Bela Crkva. I Bela Crkva fanns en tjeckisk skola fram till mitten av 1960-talet.

Klepaček är mycket nöjd med det ekonomiska stöd man får från den tjeckiska regeringen. Stora belopp har erhållits bland annat för renovering av den katolska kyrkan i Bela Crkva. Även Tjeckiska huset och byarna med tjeckiska invånare har fått ekonomiskt stöd. Han är även nöjd med stödet från den serbiska regeringen.

Sedan år 2000 har samarbetet med den tjeckiska regeringen intensifierats. En person från den tjeckiska ambassaden i Belgrad har regelbunden och tät kontakt med de tjeckiska institutionerna i Bela Crkva med omnejd.

Tjeckiska nationella rådet (TNR) har ett gott samarbete med den serbiska regeringen. På bordet i det mycket modernt inredda kontoret låg julkort från regeringsrepresentanter både från Tjeckien och Serbien.

TNR kan beskrivas som ett tjeckiskt parlament i Serbien. Det är en institution inom den serbiska staten, till skillnad från Matice česká och Česká beseda. Under 2010 hölls val till TNR, som har kanske dussinet ledamöter. TNR ansvarar för områdena kultur, språk, information och utbildning.

I Belgrad finns ett Serbiskt nationellt råd, där varje serbisk minoritet har en representant. Dessutom finns Vojvodinas nationella råd. I Vojvodina (den provins i norra Serbien där Banatet ingår som en av tre delar, de övriga två är Bačka och Srem) finns ett tjugotal minoriteter, av vilka den ungerska är den största. Den slovakiska minoriteten uppgår till över 50 000 personer.

En radiostation finns men den är för närvarande inte i gång. Sedan ett antal år tillbaka sänds ett entimmesprogram på tjeckiska en gång i veckan.

Vi talade lite om vilka aktiviteter som bedrivs i Tjeckiska huset. Tidigare ordnade man teaterföreställningar, men det görs inte längre. Man ordnar maskeradbal samt Katarinabal (Kateřinský bál; på Katarinadagen). Och säkert mer därtill.

Rumänsk utflykt
En eftermiddag tog jag en taxi till den serbisk-rumänska gränsen. Chauffören hade varit militär i den serbiska armén, men slutat. Han tyckte att den nya demokratiska politiken var ”shit”. Jag gick till fots över till den rumänska sidan, där det inte fanns någon by. Jag liftade till Oraviţa som ligger cirka 20 kilometer bort. Oraviţa och Bela Crkva är kanske lika stora, men skillnaden är som natt och dag. Bela Crkva är oerhört mycket vackrare, full av affärer och kaféer och restauranger. Oraviţa var en sömnig håla. Jag tog en taxi tillbaka till gränsen, tog mig över till fots, och så en ny taxi till Bela Crkva. Jag gick till Tjeckiska huset för att se om där fanns någon att prata med. Tre ungdomar var där. Ungdomarna har sitt eget rum i huset. Jag pratade med en kille som också var med på nyårsfirandet.

För att få höra rumänska behöver man dock inte åka över gränsen till Rumänien. Inte långt från Bela Crkva finns nämligen en rumänsk by, Grebenac. I Bela Crkva finns också en rumänsk-ortodox kyrka men jag fann den aldrig öppen.

Det lider mot jul
Den sjätte januari, dagen före den serbiska julhelgen, fick jag en riktig julklapp. Jag gick förbi den katolska kyrkan och såg att porten var öppen. Jag gick in och mötte två gamla kvinnor. Jag spetsade öronen, jodå de talade tjeckiska. Jag presenterade mig och frågade om jag fick fotografera dem. Deras tjeckiska var levande och spontan. Vi gick ut på kyrktrappan och en av kvinnorna kallade på en man som stod en bit därifrån. Trion hette Kateřina Stehlik (född i Kruščica), Amalia Zapivovarský (född i Češko Selo) och Karel Zapivovarský (född i Crvena Crkva; ”Röda kyrkan”). Informationen att prästen heter Kiraly Tibor och är född i närheten av Subotica fick jag på köpet. Jag berömde deras tjeckiska och de sa att det berodde på att de gått i tjeckisk skola. Jag är glad att jag fick träffa dem.

Samma dag klockan fyra träffade jag Bojan utanför den ortodoxa kyrkan. En ganska kort gudstjänst, proppfullt med folk. Därefter gick vi ut på gräsmattan och tittade på bålet som lyste upp vintermörkret. Denna serbiska jultradition kallas badnjak, och innebär att man eldar upp en ekstock eller ekgrenar. Om man tar en gren och rör om i elden kommer man att få uppleva lycka. Det serverades varm rakija: i en lokal bredvid kyrkan fanns en stor gryta med slev. Därefter följde jag med tjecken Vaclav Mizera till hans vän Jaroslav Bodnar, som är sekreterare i Tjeckiska nationella rådet. Han är också ansvarig för en radiostudio som ligger i anslutning till hans hem. Både Jaroslav och hans hustru, Margareta, talade bra tjeckiska, men inte den tonårige sonen Adam. Han talade dock engelska. Hans stora intresse var att spela piano. Han spelade både "Turkisk marsch" och "Eine kleine Nachtmusik" av Mozart på keyboard. Vi drack rakija vid köksbordet. I Jaroslavs barndomshem talades inte tjeckiska, endast en av föräldrarna var tjeck. Men på gatan där han bodde fanns två andra Jaroslav och hos dem fick han höra mycket tjeckiska. Nu talar han språket väl, liksom engelska. Innan jag gick därifrån försågs jag med en matsäck som också rymde små ekkvistar.

Kvällen avslutades på den underbara Cinema Pub och därefter på ett annat lika mysigt ställe: härlig musik och en glad och vänlig stämning. Där återsåg jag Sayin som jag träffat första dagen i Bela Crkva.

Hemåt
Fredagen den 7 januari, jul i Serbien. Milan, den rumänsktalande taxichauffören med släktingar i Jönköping, körde mig till busstationen i Bela Crkva. Den bitande frosten hade släppt sitt grepp, det töade. Åter till Belgrad och det mycket trivsamma vandrarhemmet ”In old shoes” på Brankova 18. Jag tycker om Belgrad, men det är en annan historia. Dagen därpå landade jag i Köpenhamn.

Ja, det var en fin resa! Byla to hezká cesta! Bilo je to lepo putovanje!

Hässleholm i januari 2011
________________________
________________________

LÄS MER:
För artiklar som jag skrivit om tjeckerna i Rumänien samt en översättning av en artikel i en tjeckisk tidskrift, se www.kulturiost.se. Klicka på ”Möten med människor och platser” och därefter på ”Tema Rumänien”. Artiklarna är:

*Bland tyskar, tjecker och slovaker i Rumänien
*The Czech and Slovak minorities in Romania
*Tjeckiska nybyggare i en vacker bygd

För en artikel som berör den före detta tyska folkgruppen i Vojvodina, se www.kulturiost.se. Klicka på "Möten med författare och böcker" och därefter på artikelns titel:
Johannes Weidenheim - de jugoslaviska donauschwabernas krönikör